Vad är skillnaden mellan en synkron- och induktionsväxelströmsmotor?
I både induktions- och synkronmotorer skapar växelströmmen som matas till motorens statorlindningar ett magnetfält som roterar i takt med växelströmsvängningarna.
Rotorn på en synkronmotor är utrustad med permanentmagneter. En PMSM (Permanent Magnet Synchronous Motor) använder permanentmagneter inbäddade i stålrotorn för att skapa ett konstant magnetfält. Statorn bär lindningar som producerar ett roterande magnetfält. Synkrona motorer roterar med en hastighet som är synkront med den tillförda växeleffektens frekvens. Dessa motorer startar inte själv och därför måste de kombineras med en frekvensomformare för att kunna använda dem.
Magnetfältet i rotorn på en induktionsmotor (eller asynkronmotor) skapas enbart genom induktion istället för att vara självmagnetiserat som i permanentmagnetmotorer. För att rotorströmmar ska framkallas måste den fysiska rotorns hastighet vara lägre än hastigheten för statorns roterande magnetfält. Annars skulle magnetfältet inte röra sig i förhållande till rotorledarna och inga strömmar skulle induceras. När rotorns hastighet sjunker under synkron hastighet ökar magnetfältets rotationshastighet i rotorn, vilket inducerar mer ström i lindningarna och skapar större vridmoment. Under belastning sjunker hastigheten och eftersläpningen ökar så mycket att tillräckligt vridmoment genereras för att rotera lasten. Av denna anledning kallas induktionsmotorer ibland för asynkrona motorer.
För induktionsmotorer har följande internationella effektivitetsstandarder definierats: IE1, IE2, IE3, IE4 och IE5. Synkrona motorer kallas ofta PMSM (permanentmagnet-synkronmotorer), BLDC (borstlösa likströmsmotorer) eller SyncRM (synkrona reluktansmotorer).
Alla dessa typer av motorer kan styras av våra frekvensomformare.